Testdesign

En natt i juli.

Det var en varm sommarkväll i juli. Pilträdens grönskande grenar smälte samman med dammens spegelblanka yta, och himlen färgades sakta allt mer laxrosa ju lägre solen sjönk.

På en parkbänk satt han, ensam. I hans knä vilade en liten hund med vit, ullig päls. Inte visste jag då, att den pojken skulle förändra mitt liv så fullständigt.

Gustavsparken var stilla den där kvällen. Han, Jonas, var den enda jag mötte på min genväg genom parken, på väg hem till min bästa kompis Felicia. Felicia och jag skulle på fest hemma hos Pontus – den populäraste killen i hela nian. Det skulle säkert bli en bra fest för den som ville supa sig dyngfull, men det var ingenting jag var intresserad av.

När jag gick förbi bänken där Jonas satt vände jag mig automatiskt blicken mot hans ansikte, och upptäckte att han studerade mig. Uttrycket i hans ljusblå ögon var omöjligt att läsa, och för första gången på länge kände jag mig så liten och obetydlig. Känslan var obekant. Jag som alltid var så självsäker och snygg. Det var mig folk såg upp till, jag var populär. Jag var Johanna Malmström i 8 e.

¨Hej Johanna¨ sa han med en röst lika uttryckslös som hans ögon. Jag blev först förvånad över att han visste vad jag hette, men kom sedan på mig själv. Varför skulle han inte veta vad jag hette? Hela skolan visste vem jag var.

¨Hej¨ svarade jag blygt. Hur kunde all min självsäkerhet plötsligt vara som bortblåst? Jag kunde inte komma på något att svara honom med. Något kaxigt som skulle få honom att känna sig osäker. Jag anade ett leende på hans läppar. Hans vackra, välformade läppar. Dom var så… stopp! Fel. Jonas var en tönt. Det var fel att tänka på honom på något annat sätt. Jag vände ryggen mot honom och gick därifrån med de snabbaste och självsäkraste stegen jag lyckades åstadkomma.  Jag hörde honom skratta lågt bakom mig, men jag var för arg för att vända mig om. Jag var inte säker på att jag skulle lyckas skrika något tillräckligt förolämpande som kunde få tyst på hans skratt, heller. Han var för bra på det han gjorde.

Hela kvällen hemma hos Felicia och Pontus försvann som i ett töcken, och jag kunde inte tänka på något annat än honom. Hans vackra symmetriska ansikte, och det bruna håret som lockade sig i nacken. Jag sa till Felicia att jag mådde dåligt och jag gick hem redan vid halv tolv.   A

Natten var sval och jag tog genvägen genom parken även när jag gick hem. Jag hade egentligen ingen anledning eftersom jag inte hade särskilt brottom hem. På något sätt kände jag mig ändå tvungen att se den där bänken igen, liksom för att övertyga mig själv om att han var verklig.

Bänken var tom. Kall. Det visste jag eftersom jag satte mig ned på den, följde konturerna i det ådriga träet med fingertopparna. Plötsligt upptäckte jag något bredvid mig. Det blänkte svagt i månskenet, och plötsligt såg jag vad det var - ett armband. Armbandet bestod av ett svart läderband med ett J i silver, hängandes i mitten. Jag trädde det över min handled och reste mig upp. Sedan började jag sakta gå hemåt.

Natten var lång. Jag kände mig tröttare när jag vaknade än vad jag hade gjort när jag väl somnade. Solen bländade mig. Jag hade tydligen glömt dra ner rullgardinen igår. Utomhus var det underbart sommarväder, men jag hade ingen lust att ringa någon för att fråga om vi skulle åka och bada. Jag stannade inomhus hela dagen istället, och läste. Med undantag för en timma då jag gick ut för att inte göra mamma orolig. Vanligtvis älskade jag solen och hettan, men idag gjorde den mig bara nervös.

Trots att jag hade försökt ha tråkigt för att tiden skulle gå långsammare, kom kvällen alldeles för fort. Likt igår var kvällsluften varm, om himlen vackert laxrosa. Jag kände doften av grillat kött och mindes somrarna när jag var liten. Då pappa fanns. Jag svalde hårt och tvingade bort minnet. Det var länge sedan nu.

Mitt hjärta slog snabbare ju närmre parken jag kom. Jag försökte gå stadigt, självsäkert. Men mina skälvande knän avslöjade mig.

I kväll var bänken inte tom. Förmodligen inte kall heller. Jag närmade mig den långsamt. Han satt med huvudet nedböjt över den lilla vita hunden, och han drog långsamt fingrarna genom den lillas ulliga päls. Jag var säker på att han visste att jag var där. Han kunde inte undgå att höra det knastrande ljudet av mina steg i gruset. Jag satte mig ned bredvid honom, på den plats där jag hade hittat armbandet igår.

¨Jag tror jag har något som är ditt¨ sa jag försiktigt. Jag kände hur jag rodnade.

¨Jaha¨ hans röst var hård och liksom avvaktande. Som om han trodde att jag bara försökte driva med honom. Jag fingrade på läderarmbandet och knäppte upp låset. Jag vägde det i min hand och lade sedan ner det mellan oss, på bänken. Jonas fortsatte koncentrerat att dra sina fingrar genom hundens päls, kärleksfullt. Jag satt tyst kvar bredvid honom och studerade mina slitna converse. Jag upptäckte ett hål i den högra, och lade på minnet att jag behövde köpa nya skor innan skolan började. Jonas var tyst. Efter en liten stund suckade han och sträckte handen efter armbandet. Han trädde det över sin handled och såg upp på mig. Våra blickar möttes, men jag slog snabbt ned min, och återgick till att studera hålet i min högra sko. Jag borde gå, tänkte jag. Det märktes att han inte ville ha mig som sällskap. Trots det, var det något som höll mig kvar. Jag ville inte gå. Även om vi inte pratade kändes det bra att bara sitta där bredvid honom, och höra hans lugna, jämna andetag. Det räckte för mig.

När vi skiljdes åt den kvällen utökades vår hittills inte så hisnande konversation med nästan två meningar. Jag stod för en av två möjliga. Jag sa ¨hejdå¨ och han svarade med ett ¨tack för…¨ därpå han höjde lite lätt på armen med armbandet. Jag nickade och han log, men hans leende nådde inte ögonen. Jag vinkade lite lätt och började gå hem.

Trots att vi knappt hade pratat hade jag verkligen tyckt om den där kvällen. Det var bättre än fest hos Pontus eller disco på fryshuset. Det var nästan lika bra som somrarna på Hönö, då pa… Jag suckade tungt. Jag orkade inte minnas det som bara gjorde ont.

Dagen där på gick alldeles för långsamt. Tiden släpade sig fram, och jag längtade bara efter att få träffa honom igen. Men när moraklockan i matsalen till slut slog åtta slag kände jag hur svetten fuktade mina handflator. Mitt hjärta slog fortare än vanligt. Klockan var åtta. En enda tanke for runt i mitt huvud. Tänk om han inte skulle vara där.

Knastrandet av mina steg i gruset kändes onaturligt högt, och mina andetag alldeles för ansträngda. Trädens gröna kronor hotade med att anfalla mig och fågelsången lät enbart retfull. Det var i alla fall så det kändes. Jag var nära nu, snart skulle jag få se honom.

Bänken var tom. Ingen satt där. Jonas var inte där.

Mina knän vek sig under mig och jag kände hur gruset trängde in i mina handflator. Tårarna blötte ner mina vita blus. Det gjorde ont. Allt gjorde så ont. Livet gjorde ont.

Jag hörde varken stegen i gruset eller Fias oroliga gnyende. Först när hennes varma tunga träffade mina uppskrapade händer och hans kropp omfamnade min rycktes jag tillbaka till verkligheten. Hans händer strök mig över ryggen tills mitt hulkande avtagit och tårarna slutat rinna. Jag höll krampaktigt tag i hans armar för att han inte skulle kunna försvinna. Han höll mig på avstånd, som om han bara tröstade mig bara därför att. Ansiktet var likgiltigt.

Jag såg in i hans ögon utan att slå ner blicken. Inte heller han vände bort sin. Sakta började han släppa på det som höll honom tillbaka.

Plötsligt var det jag som tröstade honom. Jonas grät. Runda tårar rullade ner för hans kinder. Jag kramade honom och viskade att det skulle bli bra, att det är okej. Han lät sig tröstas, och likgiltigheten i hans ansikte var borta. Den jag tröstade var lilla Jonas. Han kröp upp i mitt knä och snyftade som ett litet barn. Det var nästan skrattretande. Om någon hade sett oss där sittandes på marken, omfamnandes av varandra, och med rödgråtna ögon hade de nog undrat. Jag undrade också.