juliaisabell

Du säger att kärleken, aldrig var till för dig.
Att du aldrig känt vinden, högt över trädtoppen.
Säger att den delar sig vid kinden och blir hel igen bakom dig.
Varje moln är trasigt, du räknar allt sorgligt. Natten lång om du älskade en gång.
Och kanske älskar än, spelar den nån roll? Nej, kanske ingen, kanske allt egentligen.

Du säger har du tändsticker, tillräckligt torr, du vill bränna ner Stockholm.
Och har du vin och sprit så att det räcker, att få hela fjärden, full av sorger.
Allt är försent, försent för vind, för sent för kärlek, ren som snö.
Inatt finns ingen väg tillbaks.

Och du undrar vem som kysser henne nu. Och du undrar vem, vem om inte du.
Oooh, läpparna, du kallar dina. Det gör ont att veta, lika ont att undra.